En god vän, som jag har känt under större delen av min vistelse här i Thailand, frågade om jag ville följa med henne hem och besöka hennes familj. Hennes far hade blivit allt sjukare och hon var tvungen att åka hem. Han hade varit sjuk i cancer länge och läkarna hade sagt att det inte fanns något mer de kunde göra. Jag var naturligtvis ledsen för hennes skull och gick med på att följa med henne för att stötta henne så mycket som möjligt.
Hon kommer från en liten bergsby som heter Bo Luang, cirka två och en halv timmes bilresa från Chiang Mainära den större staden Hot och på vägen mot Mae Hong Son.
Jag älskar kulturupplevelser här i norra Thailand och har upplevt de flesta av de stora turistattraktionerna här i norr, men den här gången var jag extra förväntansfull och förmodligen lite nervös. Några av de tankar jag hade i förväg var hur det skulle vara att träffa en thailändsk familj i en by som denna, och hur lokalbefolkningen skulle reagera och välkomna en falang (utlänning) i en stad där det normalt inte finns några turister.
Resa till Bo Luang via staden Hot och floden Mae Jaem
Det finns flera alternativ att välja mellan när det gäller transport till bergen mellan Hot och Mae Hong Son, och jag har provat de flesta av dem. Det billigaste är utan tvekan att ta bussen, eller medister som vi kallar det, där jag kommer ifrån i Danmark. Det är det mest obekväma sättet att resa, men det är väldigt autentiskt eftersom många av de som arbetar i Chiang Mai tar den här bussen när de åker hem för att besöka familjen. Det kostar mellan 70 och 150 bath, beroende på om det är en gammal buss eller en nyare. Alternativet är en minivan som kostar 200 bath eller en gul taxi för mellan 1400-2000 bath. Jag skulle rekommendera minivan, även om vissa förare i Thailand tyvärr kör som galningar i dessa minivans. Du hittar bussar och minibussar från bussterminalen i Chiang Mai, och du bör ta den busslinje som går från Chiang Mai via Hot till Mae Hong Son. De går regelbundet under hela dagen, men kan ofta vara fulla, så det är en bra idé att komma tidigt och köpa en biljett.
Det tar cirka två och en halv timme att ta sig till Bo Luang, och på vägen finns det några saker som är värda att se.
Doi Inthanon på huvudvägen som leder dit - på höger sida. Det är Thailands högsta berg med sina 2600 meter. Här finns ett vackert tempel på vägen upp till toppen, campingmöjligheter och möjlighet att uppleva mindre, genuina städer.
Ob Luang nationalpark. Den täcker ett vackert naturområde på 553 kvadratkilometer. Det är också känt som Thailands Grand Canyon. Här kan du uppleva speciella granitklippor och Mae Jaem-floden. Nationalparken ligger på höger sida, cirka 17 kilometer från Hot, när du kör från Hot mot Mae Hong Son. Jag har inte varit där än, men jag kommer definitivt att besöka platsen om jag passerar området igen. Från bussen såg det riktigt fint och spännande ut.
Det finns definitivt fler saker att se på vägen till Bo Luang, eftersom det är en otroligt naturskön bilresa. Speciellt när du kör från Hot och upp i bergen, där du har Mae Jaem-floden som följer dig på höger sida.
Lokalbefolkningen välkomnade mig - och var extremt vänliga och leende
Man blir alltid lite uppspelt när man träffar nya människor på det här sättet och det var inget undantag när jag träffade hennes familj. Det faktum att min thailändska inte är mer än turistnivå mer eller mindre gör det naturligtvis inte lättare att kommunicera. Det visade sig dock att den äldre systern också talade lite engelska, så i kombination med det bästa thailändska artighetsuppförande jag lärt mig gick det faktiskt över förväntan. Folk var verkligen välkomnande, log när man gick eller cyklade genom byn och ville verkligen veta mer om var man kom ifrån, vad man jobbade med osv. Det är dock tydligt att det väcker stor uppmärksamhet att vara phalang i en liten bergsby som denna, som inte är van vid att ha turister på besök. Och om jag skulle jämföra upplevelsen med något så skulle det nog påminna mig om ett program jag sett från Afrika eller något liknande, där man ser barnen bli glada över att det kommer utlänningar till deras hemstad. Det var det de gjorde här, där de små barnen stod och ropade några engelska ord till mig som de hade lärt sig i skolan när du körde förbi på din cykel. Det känns väldigt speciellt, men det är också en rolig, autentisk upplevelse som få människor förmodligen kommer att prova.
Allt annat än lyx - men kul att prova ett tag
Jag förväntade mig förstås inte något lyxliv när jag skulle bo i en bergsstad. Men jag insåg snabbt att det fanns några saker som förmodligen skulle skilja sig lite från vad jag är van vid i Danmark, och även lite från vad jag har upplevt i Thailand.
Saker som hygien, särskilt när det gäller att äta, diska osv. Det är inte riktigt samma standard som du känner till hemifrån, så du bör inte vara alltför kräsen när det gäller det. Det måste dock sägas att de lagar riktigt god mat!
Om man måste gå på toaletten är det ofta i stående ställning, vilket tar lite tid att vänja sig vid. När du duschar är det med kallt bergsvatten från stora tunnor, där du använder mindre hinkar för att hälla vatten över dig. Vattnet är isande kallt, eftersom det är kallt på kvällarna och nätterna på berget. Men det är uppfriskande efter att ha arbetat på fälten.
Det fanns ingen säng utan vi fick sova på madrasser på golvet, lite som att sova i tält. Eftersom det är kallt på nätterna sov jag med kläder och strumpor på.
Det är halvöppna trähus utan isolering eller liknande, så du kan höra mycket djuraktivitet på natten, vilket kan göra det lite svårt att sova ibland.
Även om det inte är den standard man är van vid, så var det kul att prova och uppleva. Och det får dig definitivt att uppskatta dina grejer mer när du kommer hem.
Tempel på morgonen - och en tur till djungeln för att samla jordnötter under dagen
En av dagarna när jag var ute på stan var det Buddhas dag (en religiös högtid i Thailand) och jag blev tillfrågad kvällen innan om jag ville följa med till ett tempel klockan sex nästa morgon. Jag är inte särskilt religiös själv, och förmodligen inte den största a-människan när det gäller att gå upp vid den här tiden, men jag tyckte att det kunde vara en mycket rolig upplevelse och gick med på det.
Redan klockan fem på morgonen vaknade jag av att det var mycket liv och rörelse på de små gatorna där människor träffas, pratar och skrattar. Så det fanns inget behov av att ställa väckarklockan.
Innan vi följde med de andra människorna från byn till templet hade en skål med mat förberetts åt munkarna. Den bestod av kokt ris, någon form av kokosnötskakor och några kakor.
(info: Anledningen till att munkarna får mat är för att de ska kunna ge den vidare till sina nära och kära som har gått bort. Eller för att ha mat i nästa liv. )
När vi kom till templet var det fullt av lokalbefolkning från byn och närområdet. Jag har varit i tempel tidigare i Thailand, men den här gången var jag lite blyg och kände mig lite obekväm eftersom jag fick extra uppmärksamhet som den enda falangen. Så efter att munkarna hade fått mat i ett hus bredvid templet och blommor och rökelsepinnar inne i själva templet drog jag mig tillbaka lite och tittade på från sidan medan de började med sina morgonböner, vilket var mycket fascinerande.
En resa till djungeln för att samla jordnötter
På morgonen, efter frukost, hoppade vi upp på flaket till en pickup och kördes ut för att samla jordnötter i ett djungelområde. Jag känner bara till jordnötter från att ha köpt dem på den lokala marknaden, så jag var spänd på att se vad det handlade om.
Jordnötsväxter är mycket lika en rädisväxt eller morotsväxt för den delen. Nötterna samlas på en rot i marken, så du drar bara upp dem och tar bort nötterna.
Vi samlade nötter i timmar, och jag är inte säker på hur många kilo vi fick ihop, men många stora säckar fylldes.
På kvällen efter middagen rostades jordnötterna till perfektion över den öppna spisen och serverades. De var utsökta - utan tvekan de bästa jordnötter jag någonsin har smakat.
Projekt kaffeplantor - ett riktigt trevligt område
Min vän hade ett litet trähus uppe på en bergssluttning i utkanten av byn. Området var ett av de vackraste jag har sett i norra Thailand, med utsikt över alla andra berg, inklusive Doi Inthanon, Thailands högsta berg.
När vi kom till huset insåg jag snabbt att allt var igenvuxet runt huset, men också på hennes ganska stora tomt som gick nerför bergssidan - det såg ut som en djungel. Jag var mycket imponerad av området som huset låg på och utsikten som följde med, och kunde inte förstå varför hon inte hade utnyttjat denna vackra bit mark till att plantera något. Så jag föreslog det för henne och innan jag visste ordet av hade jag fått ansvaret för projektet, som vi sedan dess har arbetat med under flera besök i hennes hemstad.
Under en arbetsperiod från soluppgång till solnedgång tog vi bort allt grönt ogräs i djungeln för hand, men också med hjälp av en röjsåg. En hel del träd fälldes med hjälp av djungelknivar, yxor och sågar och vi brände mark, vilket nästan gick helt fel eftersom vi nästan brände ner hela berget. Sist men inte minst skaffade vi en traktor för att plöja och rensa området från stubbar.
Femhundra små kaffeplantor köptes sedan in och placerades i "kaffehål" som man gräver. Och för att göra det lättare att vattna plantorna, som kräver mycket vatten i början, lät jag installera ett PVC-rörsystem på fältet, vilket kommer att göra vattningen enklare. Det kommer att ta två till tre år och sedan bör du kunna skörda kaffebönor på träden.
Min vän har alltid hjälpt mig med praktiska saker här i Chiang Mai, och jag kände att det här var ett bra sätt att ge henne något tillbaka som hon kan ha nytta av i framtiden. Och om träden sköts ordentligt kommer hon förhoppningsvis i framtiden att kunna skörda cirka 500 kg kaffe om året från det här roliga kaffeprojektet.
Begravningsceremoni under tre dagar
Precis innan jag skulle komma hem från Bo Luang hände det vi hade fruktat. Hennes far dog av sin sjukdom. Och utan att gå in på alltför många detaljer, av respekt för henne och hennes familj, ska jag berätta lite om min upplevelse i samband med begravningsceremonin.
Det varar i tre kvällar, där det är samma sak som händer i stort sett varje kväll. Familjen och folk från byn kommer och sörjer tillsammans som en gemenskap. Mat lagas i stora wokgrytor och delas ut till folk, tillsammans med kakor och drycker.
Inne i huset har nästan alla möbler tagits bort, kistan har placerats inuti och allt har dekorerats runt den.
I slutet av kvällen bildas en stor cirkel där några av de närmaste vännerna sitter i mitten och berättar gamla historier om den avlidne, skrattar och gråter.
Efteråt kommer ett tiotal munkar och går in och sätter sig runt kistan. Människor följer dem in, men eftersom det är många människor kan inte alla vara där inne, så några måste stanna utanför. Böner bedjs i en timme och återigen ges gåvor och mat till munkarna.
Den fjärde dagen, på morgonen, förs kistan till ett tempelområde där det hålls en ceremoni innan kistan bränns.
Det var en mycket speciell upplevelse, och inte minst sorglig. Jag var mycket fascinerad av hur lokalbefolkningen hjälpte varandra och hur de stöttade hennes familj under de tre dagarna. Alla som kom förbi huset gav en liten summa till familjen, även om de kanske inte hade pengar själva.
En period jag förmodligen aldrig kommer att glömma
Mina dagar i Bo Luang har definitivt gjort intryck på mig och gett mig en bättre förståelse för thailändarna. Jag är ganska säker på att den här autentiska thailändska upplevelsen aldrig kommer att glömmas bort. Och jag hoppas kunna återvända till det här området en dag när jag är äldre, om så bara för att se hur det går för hennes kaffefarm.
Jag vill hjälpa dem så mycket jag kan i den här byn, så om du skulle vara intresserad av att prova och bo i en sådan bergsby under din vistelse i norra Thailand, eller kanske vill du köpa lite lokalt thailändskt kaffe därifrån, kontakta mig gärna via e-post: lindk29@gmail.com - Och jag kommer att göra bytet. På det här sättet kan de tjäna lite extra pengar.
En rikare upplevelse...
Lars M
